Här kommer hela deras rapport:

Små söta hatchbacks har sedan 70-talet, när Volkswagen lanserade sin oerhört hyllade Golf GTI, spridit leenden och skratt för ett pris som inte ruinerar en vanlig människa. Nuförtiden har nästan alla bilmärken en ”sportig hatchback” i sin flotta. Suzuki, den japanska tillverkaren som är mest känd för sina motorcyklar är inget undantag.

År 2005 tog de sin lilla Swift och gav den en ordentlig makeover med en ny motor, skivbromsar runt om, sportigare paneler och styvare chassi. För att visa på att minstingen gått på gymmet lade man även till epitetet ”Sport”. Även om modellnamnet kan anses sakna fantasi gjorde inte bilen i sig det. På banor runt om i världen har den givit diverse sportbilsfabrikörer en match de inte kunde drömma om och visat att det inte alltid är störst och starkast som är det självklara receptet för succé. Följ med när Red Line Driving kör de ettriga japanen i sin senaste tappning.

Swift Sport kom till Europa 2006 och blev genast populär som lekbil för en billig peng. En högvarvig 1,6 l rak fyra på 125 Hk och 148 Nm som gärna körs nära varvstoppet på 7000 rpm tillsammans med en blygsam vikt på runt 1100 kg hade effekten gjorde den till en liten leksak. Även om prestandan var medioker var antal skratt-per-km skyhög. År 2011 kom nästa version. Lite mer effekt (5 Hk mer), mindre vikt (1045 kg) och ännu mer finslipat chassi gav den lite bättre prestanda. Förare som tycker chassi är viktigare än en miljard hästkrafter älskade den, mig inkluderad.

År 2018 kom den efterlängtade tredje generationen, vilket är den jag hade möjligheten att testa. För det första har jag kört den tidigare generationen en hel del nere på Nürburgring. Swift Sport är en oerhört underhållande bil som alltid ger dig ett leende och ett skratt när du kastar in den i Hatzenbach och passerar en GT3:a på utsidan av kurvan. När jag hörde att jag skulle få prova nya Swift Sport hade jag således höga förväntningar. Den redan lätta bilen har åter genomgått en bantningskur och Suzuki har pressat ned bilen under den magiska 1 tonsgränsen – vågen stannar nu på 975 kg. Med andra ord är Swift Sport en sann fjäderviktare, som klarar av att gå ronder mot betydligt tyngre utmanare.​

Den låga vikten kommer till sin fulla rätt när man kastar runt bilen på småvägarna och inger ett förtroende om att kunna pressas till den absoluta gränsen. Det är just denna egenskap som gör att man paradoxalt nog kan köra snabbare runt en bana, än med tungviktare som exempelvis nämnda Porsche GT3.

Den varvvilliga sugmotorn från föregångaren har i nya Swift Sport fått lämna plats åt en 1,4 l turbo. Ljudbilden har fått lida, men den har fått sig desto mer kraft. Det känns som att bilen nu för tiden har mer ”punch” ut ur kurvorna. Interiören är härligt enkel och funktionell, lite plastig känsla jämfört med tyskarna, men det är definitivt bättre än tidigare versioner. Bilen har en touchscreen med radio, carplay, navigator och alla de funktioner som är att förvänta i en modern bil. Recarostolarna är bekväma och lagom omfamnande. Även om jag själv skulle vilja ha ratten lite närmare och pedalerna lite längre bort, upplevs sittställningen som fullt godkänd och inget som jag funderar särskilt över under körning. Takhöjden är väl tilltagen, men tur är väl det ifall man råkar köra Mohawk på sin race-hjälm eller bara råkar vara en racerförare som är längre än genomsnittet.

Rent körmässigt är Swift Sport underbar. Den 6-växlade manuella lådan är lättarbetad och har distinkta lägen. Ratten passar dynamisk körning som handen i handsken och chassit är fantastiskt balanserat. Det är denna kombination som inbjuder till så kallad ”inspirerad” körning och ett av de skäl till att Swift Sport fått motta så många lovord. Inlärningskurvan i den lilla japanen är brant och efter ett par kurvor känns det som att jag har rätt bra koll på bilens gränser. Även om testbilen var utrustad med friktionsdäck och kördes på nedkylt underlag fanns endast en liten tendens till överstyrning vid gasuppsläpp i kurva. Swift Sport må vara lätt som en fjäder, men den känns oerhört stabil.

I all sin enkelhet bjuder Swift Sport in till lek på flera sätt och antisladd/antispinn är kanske ett av de tydligaste exemplen – det är på eller av som gäller. Det är inget knussel, bara 1 eller 0, fler alternativ behövs inte och jag älskar det!

I över 10 år har Suzuki finslipat sitt framgångsrecept med Swift Sport och det är ingen tvekan om att den senaste versionen är det bästa japanerna hittills har kokat ihop. Den som inte känner till bilen sedan innan kanske skrattar åt dig då du dyker upp med den till banträffen, men lär sätta skrattet i halsen då Swift Sport får visa vad den är kapabel till. Även utanför banan skänker Swift Sport sin förare omätbara mängder glädje, då en kurvig landsväg är allt som behövs för att den skall vakna till liv. Det är en otroligt potent bil som absolut inte lider av sin brist på effekt. Det är snarare dess styrka.

Artikeln är hämtad från Red Line Driving